Bloc Party, Yeasayer, Ariel Pink's Haunted Graffit, Jessie Ware, Jamess Yorkston, Archive och Slowgold recenserades i veckan.
Bloc Party
Four
(FRENCH KISS/UNIVERSAL)
Betyg: 2
När Bloc Partys första skiva Silent alarm släpptes 2005 blev de utnämnda till nästa stora band i England. Engelsk musikmedia gillar att leta efter nästa stora band och varje trend har en livslängd på cirka två veckor. Bandets två första album blev stora kommersiella framgångar i hemlandet. I Sverige har framgången varit mer selektiv. Här sitter trenderna i lite längre och därför hinns inte lika många med. I Sverige fick Bloc Party inte riktigt fick plats. Och nu med skiva nummer fyra - därav titeln - är det nog för sent.
Frontfiguren Kele Okele kan skriva bra låtar och Russell Lissack, Gordon Moakes och Matt Tong saknar inte idéer. Men det är atmosfären och pulsen som står i centrum. Man kan dra paralleller till Nirvana och när det låter som bäst till sentida Radiohead. Och faktiskt sentida bob hund i sättet att arrangera gitarrer och syntar. Blandningen är inte helt problemfri. Bitvis låter det som musik att dansa baklänges till. Det är paranoia, nerv och energi. Det är hjärtat i halsgropen och tydliga gester. Ibland tar de i för mycket a la Muse och skulle tjäna på att andas djupare.
Det stora problemet är att låtarna inte sätter sig. De blir något som spelas i en amerikansk ungdomsserie för att visa att en karaktärer är hipp och lite alternativ. Octopus och Real talk - som blommar ut i en vacker refräng - håller. Och avskalade Day four förtjänar verkligen ett Radiohead-stipendium. Men helheten haltar. Synd på bitvis rara ärter.
OLA CLAESSON
YEASAYER
Fragrant world
Secretly canadian/Border
Betyg: 3
Det vimmelkantiga Brooklynbandet Yeasayer bottnade sin experimentlusta på 2010 års Odd Blood med de mest kommersiella tonerna från 1980-talet. Till det adderades influenser från världens alla hörn. Nu är 80-talet mindre tydligt och klimatet har blivit kallare, råare. De tidigare storslagna tribalrytmerna har ersatts av kantigare och mörkare betas. Dubstepen dyker upp som försiktig gäst. Här hörs även en nyfunnen kärlek till modern soul och r´n´b. Det blir aldrig tråkigt i Yeasayers sällskap. Men deras överbelamrade experimentverkstad tar lite för ofta stryptag på bitarna som verkligen glimrar.
Anderas Westergren
ARIEL PINK’S HAUNTED GRAFFITI
Mature themes
4AD
Betyg: 4
Egensinnig är bara förnamnet. DIY-mannen och folk freak-scenens förgrundsgestalt, Ariel Pink, blandar som vanligt högt och lågt. Från det absurda, som Schnitzel Boogie, till det vackert finstämda. Birdsparafrasen Only in my dreams och fantastiska Baby, en cover på Donnie & Joe Emersons soulpärla från 1979, är omistligt. Här hörs även resultatet av Ariel Pinks djupdykningar i post-punk, filmmusik, psykedelia och rent nonsens. De tokiga, men inte fullt så bra, infallen är fler än på lysande föregångaren Before today. Men Ariel Pink är ändå en helt egen röst som i sina bästa stunder är det raraste vi har.
Andreas Westergren
JESSIE WARE
Devotion
Island/Universal
Betyg: 4
Först hördes hon sjunga med producenter som SBTRKT i Londons dubstep- och garagevärld. Sedan bestämde hon sig för att ta steget fullt ut. Jessie Ware ville bli klassisk popstjärna och låtskrivare. Och debuten Devotion lever upp till de högt ställda förväntningarna. En poppigare, mer elektronisk Sade. Samma självklara majestätiska, lyxiga framtoning. Men jag tänker också både på Tracey Thorn, Grace Jones och Lykke Li. Det är starka låtar, som rör sig från tillbakalutad soul över rytmdrivna danslåtar till storslagna ballader. Alla låtar håller inte samma höga klass, men det är en imponerande debut.
Helena Söderlundh
James Yorkston
I was a cat from a book
Domino
Betyg: 4
James Yorkston ÄR höst. Slut ögonen och du känner hur solen värmer dig där du går bland röda löv. Nya skivan är inget undantag. Den låter som det brukar. Långsamma, trivsamma folktoner med skotsk accent. Det är skönt att James i två av skivans låtar lättar upp stämningen genom att höja tempot rejält. Man vaknar till, efter att de andra låtarna långsamt vaggat en smått dåsig. Även Spanish Ants tillhör avbrotten från skivans rytm. Den håller sig till samma tempo som resten, men har en repetitiv text om en fjäril som räddas av James för att sedan ätas upp av myror. James Yorkston har ännu en gång musiksatt hösten.
Rasmus Thedin
ARCHIVE
With us until you’re dead
Dangervisit/ Cooperative music
Betyg: 2
Långlivade Archives mix av trip hop och symfonirock med sina suspekta möten mellan Moby och Pink Floyd har funkat då och då. Det brittiska musikkollektivets åttonde album solkas tyvärr av partier som låter alldeles för mycket patetiskt överspelade pojkbandsballader för att kunna räddas av den hårda elektronika låtarna så småningom glider över i.
With Us Until You’re Dead bjuder bara två bra låtar: Conflict, som med sin kantighet påminner om Tv On The Radio, och Violently, där nytillskottet Holly Martin kliver in som en Beth Gibbons.
Bo Ströberg
SLOWGOLD
Slowgold
Mourningwood records/ Border
Betyg: 2
Slowgold är i princip Amanda Werne kompad av Den Stora Vilan. Och precis som på Göteborgsbandets debutalbum handlar det om musik som kan placeras någonstans mellan luftig folkrock, typ Neil Youngs album On the beach, och svensk 1970-talsprogg?–?det är lätt hänt att man tänker på Turid. Det är småsömnigt och trivsamt och den musikaliska lågmäldheten gör att man lyssnar lite extra på vad Amanda Werne har att säga. Tråkigt nog. Med upprepningar och pekorala metaforer håller texterna så låg nivå att kinderna blossar. Bäst blir det när bandet nästan lyckas överrösta henne.