Fler specialpedagoger, maximalt 25 elever i varje klass, fler gemensamma verktyg och förenklad dokumentation. Det är några punkter på lågstadielärarna Maria Löfqvists och Carina Widerstedts önskelista till politikerna.
– Politikerna utgår från när de själva gick i skolan. Men barnen lever i en annan verklighet.
Efter 37 år i yrket har de varit med om det mesta i skolans värld. Sett trender och doktriner komma och gå. Men framför allt har de satt barnen främst. Att se varje barn, varje dag, är viktigt.
– De där glimtarna, ögonblicken när allt går i lås, när man ser att barnen förstår. De ögonblicken får man försöka komma ihåg, säger Maria Löfqvist.
Hon och Carina Widerstedt träffades på lärarhögskolan och gick ut 1977. Då fanns det gott om lärare och det var ganska svårt att få jobb. I?dag talar man istället om lärarbrist.
– Nu är vi värda vår vikt i guld, säger Carina Widerstedt med ett stort skratt.
Hon arbetar på Bergundaskolan och har precis tagit sig an en etta. Maria Löfqvist har arbetat på 25-årsjubilerande Gustavslundskolan sedan starten och har i år en årskurs tre. Även om de jobbat på olika skolor har de alltid pratat med varandra –?stött och blött problemen de mött och peppat varandra.
Det starka engagemanget för jobbet har de gemensamt. Målen är fastställda, men läraren har stor frihet att utforma undervisningen. Men det är inte alltid det blir som man tänkt sig.
– Hittar man en fjärilslarv så får man ta tillfället att prata larvens utveckling och näringskedjor. Eller en sorgmantel, varför är han ledsen? Varför heter den så? Det gäller att se den lärande situationen och fånga de här stunderna, säger Carina.
De känner inte alltid igen sig i mediebilden – eller i politikernas bild?–?av problemen i svenska skolan. Vi har en bra skola, menar de. Ordning och reda i klassrummet betyder inte att det ska vara tyst. Men att man lär sig respektera sina kamrater.
Barnens läsförmåga jobbar de hårt med och då kommer också resultaten. Att svenska barn inte lär sig läsa – nej, det är inget de känner igen. Allt tal om kunskapsskola blir närmast provocerande.
– Jag har jobbat i kunskapsskolan under hela min lärargärning, säger Carina bestämt.
– Politikerna tror det saknas ordning och reda i skolan. De sätter upp mål och krav. Men vi jobbar med detta hela tiden, för oss är det inget nytt, säger Maria.
Men det finns förstås en rad områden där de skulle vilja se en annan ordning.
I skolans värld talas mycket om resurser, men den faktor som de tror har störst betydelse för att öka kunskapsnivån kostar inga pengar utan är mer en fråga om inställning: Att alla tycker skolan är viktig och agerar utifrån det.
– Om vi jobbar ihop – familj, skola, samhälle – då kan man förändra, säger Carina Widerstedt.
– Barnen är vår framtid, de måste få det bästa, säger Maria Löfqvist.
Och med det bästa menas inte bara utbildning, utan också en bra skolmiljö med de främsta tekniska hjälpmedlen.
– Vi borde ligga i framkant, men det känns som vi hela tiden är steget efter, säger Maria.
Som lärare i en lågstadieklass får man ta itu med mycket som inte har med undervisningen att göra att göra. Det gäller såväl fostran som att hantera barnens oro.
– Man måste se till att små bekymmer inte växer. Ett barn som har bekymmer kan inte lära sig saker, säger Maria Löfqvist.
Varje barn måste få tid och läraren måste se just det enskilda barnets behov för att lägga en bra grund för deras skolgång. Och då kan klassen inte vara för stor. 20- 25 elever är lagom, enas de om. Inte för få och inte för många.
– Jag hade en stor klass förra året. Det var en underbar klass, men det finns en gräns för vad man klarar av. Mycket tid går till samtal, inte minst med föräldrarna, säger Carina.
Jobbet är ändå inte så ensamt som det var förr. Nu jobbar man i arbetslag där även andra yrkesgrupper ingår.
– Det är oroande att det är så ont om specialpedagoger. För barn med behov av särskilt stöd kan vi aldrig få tillräckligt egentligen, säger Carina.
Är det fler barn som behöver extra stöd jämfört med tidigare?
– Eller så är det att vi uppmärksammar det tidigare. Vi har blivit bättre på det.
Under Jan Björklunds (FP) tid som utbildningsminister har bland annat en ny läroplan införts och nya krav på dokumentation.
– De läroplaner som funnits tidigare har stått i hyllan. Men den som har kommit nu jobbar vi mer aktivt med, säger Maria.
Det tycker båda att den nya läroplanen inneburit en positiv uppstramning på många sätt. Men de känner att politikerna fortfarande är osäkra – de litar inte riktigt på att skolan klarar av sitt uppdrag
– De tänker på hur det var när de själva gick i skolan. Men barnen lever i en annan verklighet, säger Maria.
Den stora avigsidan med de senaste årens skolreformer har varit de omfattande kraven på dokumentation och att man inte riktigt haft verktygen.
– Ibland kan man känna att många studiedagar har lats på processer. Visst, resan är viktig, men man vill hinna planera arbetet i klassen och få roliga lektioner också, säger Carina.
Alla utgår från samma läroplan och det borde finnas mer gemensamt material att hämta, utan att man på varje skola ska uppfinna hjulet, menar Maria och tar satsningar som Mattelyftet och En läsande klass som exempel.
– Där finns ett färdigt material. Då kan man koncentrera sig på arbetet med barnen, annars får man lägga så mycket kraft på att hitta rätt uppgift.
Även den så omdiskuterade dokumentationen borde kunna göras på ett enklare sätt, anser de. Tidigare skulle varje elev ges en individuell handlingsplan och skriftliga bedömningar i varje ämne en gång per termin. Kraven har i år minskat till varje läsår.
Men det är fortfarande mycket som ska skrivas ner och formuleras. De hoppas på ett nytt digitalt system som är på gång, där olika parametrar redan är angivna. Läraren ska bara behöva kryssa i rätt ruta.
– När det systemet är utbyggt kan det underlätta väldigt, säger Maria.
– Nu, efter åtta år, har vi fått en mall. Man kanske borde ha startat där, säger Carina.
