När Öster marscherar in på Myresjöhus arena den 3 september kapas banden till det gamla. Nu finns det bara en väg, och den är uppåt.
Det har Växjös egen hovkompositör Ola Salo tagit fasta på i sin storslagna – för att inte säga svulstiga – inmarschhymn. De krökta ryggarna ska rätas och blickarna riktas mot Stjärnorna i Öster. Det börjar stort och växer sig större. Pukor, stråkar och trumpeter. Öster jämställs med Messias. Det är en hymn, en psalm, ett musikalepos. Öster, och Växjö, har fått sin egen nationalsång. Egentligen är den på alla sätt för stor och för sakral för en hemmamatch mot, låt oss säga, Gais, med 1 500 gnälliga Österfans på läktarna. Och svår att sjunga med i är den också. Den överdådiga hybris som låten manifesterar kommer att te sig som ett skämt dagen då det blåser kallt på de glest befolkade läktarna. När färgen har börjat flagna på Myresjöhus arena och Öster rasar genom seriesystemet. Men den 3 september behöver ingen med hjärtat i Öster bry sig om det. Då lever bara hoppet om framtiden. Ola Salo har tagit tillvara på just det.